Isak älskar att springa och blir röd som en tomat i ansiktet precis som sin mamma.
Det är mycket som är annorlunda med skolorna här jämfört med Sverige. Var pengarna kommer från, till exempel. Vi föräldrar köper dessutom alla skrivböcker, kritor, saxar, limstift, blyertspennor och pärmar etc från en lista och tar med till första skoldagen.
All materiel inuti klassrummet (förutom skolböckerna) är lärarnas egna. Det kostar som regel ett par tusen dollar för en nybliven lärare att få ihop allt som de vill ha i sitt klassrum (läshörna med böcker, pyssel, mattematik lekar och olika manipulativer, leksaker - för pre-K och Kindergarten - pussel, spel, och
massa andra saker fyller de Amerikanska klassrummen - till och med möbler, som små soffor, sackosäckar osv - se bilder här på bloggen från skolan). Jag läste precis en artikel som sa att Amerikanska lärare lägger ut $932 per år ur egen ficka för utrustning och läromedel (de får använda det som skatteavdrag, men ändå).
Utöver det behöver skolorna själva pengar från andra håll för att köpa saker som inte täcks av den vanliga budgeten. Mycket av detta anser jag vara överflödigt - smart boards i klassrummen, klättervägg i gymnastiksalen i de rikare distrikten, osv, men det hålls hela tiden sk fundraisers för dessa ting och områden med fattigare föräldrar har färre lyxföremål, naturligtvis. Vi har turen att bo i ett område där föräldrar verkligen kan och vill stöda skolan, så jag är tacksam för det. Den största fundraisern kallas the Jog-A-Thon och går ut på att barnen får sponsorer som lovar en vissa summa per varv som barnen springer på 20 minuter. Vi jagar aldrig sponsorer i vår familj, och är ganska klena på att ge per varv, men Isak sprang i alla fall 16 varv i år. Elina sprang bara 5 - anledningen var att jag bara lät henne springa de sista fem minuterna pga att hon utvecklat asthma (men vi lovade att ge samma summa som om hon hade sprungit lika mycket som Isak). Detta är nytt för oss och vi hade ännu inte varit hos läkaren för återkontroll när fundrasiern hölls.
Anja hade roligt hon också. "Jag hänger i handtaget, mamma!"
Elina och hennes lärare Mrs. Owens. De gav ut vatten till de andra löparna.
Detta var Elinas andra riktiga asthma anfall (det första hon hade var för 2 år sedan, och då visste vi inte vad det var), och det tredje och senaste kom i fredags. På bilden ovan (början av september i år) var vi i Missouri och hälsade på goda vänner där, och min vän Tamis egna barn hade behövt ha en sk
nebulizer, och hon kände igen symtomen som Elina hade (jag trodde vi skulle behöva åka in till akuten). Tami satte på maskinen på Elina och droppade i medicin. Tio minuter senare var hennes andning som vanligt igen.
Nu har vi en egen sådan maskin. Vi har inget roligt fisk-munstycke på våran, men däremot är själva den lilla kompressorn en pandabjörn som Elina tycker är SÅ söt. Hon är även fått en klassisk inhalator som kommer att finnas i skolan om hon får ett anfall där. Min gissning är att hon har en ganska mild variant av asthma som mest gör sig gällande vid förkylningar, och läkaren sägar att så länge hon behöver färre än 2 behandlingar per vecka så behöver hon inte ta förebyggande medicin. Hon var förkyld när vi var på var resa och när vi sov över i Kansas låg hon i en ganska fuktig källare som antagligen utlöste reaktionen för hon var helt färdig hela följande dag vilket kulminerade när vi kom fram till Missouri på kvällen.
Förra fredagen när jag hämtade henne från skolan var hon likadan (och hade precis fått en ny förkylning) - drog korta andetag mitt i orden och klagade över smärta i lungorna och kände sig allmänt utmattad och sjuk. Vi fick komma in till läkaren samma dag, fick en andningsbehandling direkt och blev bättre, och det var då hon fick sin egen panda. Vi gjorde ett par behandlingar till den helgen men sen dess har hon varit som vanligt.
Our modest carving effort. Me and Elina, left - Isak and Mark, right. 
