Anja går igenom en slags treårstrots med utbrott ett par gånger om dagen. Hon skrek i högan sky för att hon inte fick ha ett födelsedagskort som Elina gjort till en kompis vars kalas hon skulle på. Samtidigt var jag i telefon för att reda ut en räkning. Jag lyfte in den ursinniga Anja i lekrummet och stängde dörren så jag kunde slutföra mitt samtal.
Efteråt kom hon till mig, lite mindre hysteriskt gråtande, men ännu väldigt ledsen.
"Varför du kattar mig, mamma?"
"Har jag kastat dig?"
"Ja, du kattar mig i lekjummet! Jag bara jättegråter så mycket och kriker. Du kattar mig, mamma!"
"Men jag lyfte dig ju bara."
"Nej, du kattade mig!"
"Kastade jag dig som en boll?"
"Nää, som en änskning. Du kattar en änskning, mamma. Då kriker änskningen."
Jaa, hur kan man säga emot det?
No comments:
Post a Comment